Archive for the ‘sjukgymnastik’ Tag

Osorterat

Det händer allt oftare att jag ”glömmer bort” mitt operationsärr, eller vad man ska kalla det. Eftersom jag med tätare mellanrum känner mig alltmer som vanligt. Känslan av att det inte är ”som vanligt” är väldigt svår att beskriva. Jag har inte haft ont, men det har ändå funnits en förnimmelse av matthet – kan inte hitta ett bättre ord – som ständigt har varit närvarande.

Kanske är det så att spänningarna runt mitt ärr har minskat literann också. Tidigare kändes det som om något dragit ut ett hudveck bakom mitt öra och resolut klämt ihop det med en sedelklämma, fast utan att det gör ont. Som sagt väldigt svårt att hitta några bra jämförelser.

Jag käkar b-vitamintillskott för att nerverna i bakhuvudet ska hitta varandra igen, och jag ska få bort den där träskallekänslan jag har. Skum känsla att kamma sitt eget hår, utan att det känns som ens eget!

Ringde nyss till Karolinska och bad dem förlänga min halvtidssjukskrivning. Få se när pappren kommer hur lång tid det blir. Fysiskt funkar jag ju rätt så bra nu, men behöver lite mer tid psykiskt.

Och nu har jag en ny sjuk-bok på gång igen, Dans i mitt mörka rum av Elisabeth Essén. Annars har det känts skönt att läsa något vanligt litterärt emellan (skräckbok till trots), de biografiska böckerna tenderar att inte vara så välskrivna språkligt. Läste ut John Ajvide Lindqvists nya i lördags.

Imorgon är det tid för sjukgymnasten igen. Bävar lite, hon verkade vara av den där hurtbullesorten som själv är perfekt tränad. Jag vill inte bli behandlad som ett barn som klappas på huvudet och som inte vet mitt eget bästa. Hoppas vi kan hitta en bra nivå att kommunicera på.

Uppdatering 17/6: Jo, visst hittade jag och sjukgymnasten en bra kommunikationsnivå! Hon förolämpade min fysik och jag skrattade glatt med. Men asså, jag kan bjuda på det.

Annonser

Halvtomt eller halvfullt

Inför min återgång till arbete nästa vecka funderar jag över vad jag egentligen klarar av eller ej. Jag har aldrig tidigare haft så dålig koll på min kapacitet. Så jag försökte lista i huvudet vad jag tror att jag inte klarar, respektive klarar.

Sedan kom jag på att det var nog lite negativt formulerat det där med ”inte klarar”. Istället borde jag säga något i stil med ”kommer att klara längre fram”. För det är ju målet.

Här kommer då en liten lista med exempel på sådant jag kan göra nu, och sådant som jag förhoppningsvis kan klara att göra längre fram:

Klarar nu: Åka tunnelbana, gå timslånga promenader (med sällskap), arbeta framför datorn.

Klarar kanske, vet inte: Jobba 4 timmar/dag, sitta i långa möten, tala inför publik.

Klarar förhoppningsvis längre fram: Jobba heltid, resa (typ semester eller jobbrelaterat), springa (nu skakar det för mkt i huvet), klara av stress framkallad av många bollar i luften, köra bil.

När jag blir trött nu så märker jag det främst genom att jag blir lite yr i huvudet och lite matt. Förhoppningsvis kan jag märka vilken aktivitetsnivå som funkar för mig. Inte för lamt, men inte heller för tufft. Det är lurigt också att jag inte ser så sjuk ut, för det kan kanske vara lätt för många att tro att jag är så pigg som jag ser ut.

Nu ska jag strax iväg och träffa min nya sjukgymnast. Spännande!

En speciell dag

Idag är det inte bara exakt fyra veckor sedan jag opererades, det är också en månad sedan jag togs in på sjukhus, om man ser till datumet. Men framförallt är det dan före dan. Som jag skrivs ut från vården alltså.

Det innebär t ex att jag fått göra om några tester som jag gjorde de första dagarna här på rehabiliteringskliniken. Det var ganska kul, för då blir det så tydligt att jag har förbättrat mig. Jag har både bättre koordination (blunda och sträck ut armarna, peta dig sedan mitt på nästippen med fingret, omväxlande med höger och vänster, fort ska det gå!) och bättre muskelstyrka i benen och händerna samt bättre balans (svajar t ex inte när jag står rakt upp och ner och blundar). Jag gjorde några av de här övningarna hos läkaren igår också, och hon tyckte att jag fortfarande är lite nedsatt på vänster sida, men det är inget jag märker något särskilt av själv.

Det känns väldigt bra, men samtidigt skrämmande att bli utskriven. Nu går jag vidare till nästa steg, att klara mig själv i vardagen. Ingen kommer att ha koll på mig under dagarna (förutom katterna) och jag får själv ta ansvar för min träning. Har dock fått en sjukgymnast som jag ska gå till när jag kommit hem, mycket bra.

Idag är vädret vackert och jag har spelat krocket i solen, kan det bli bättre?

Äntligen!

Ju mer jag börjar känna mitt gamla jag komma tillbaka, ju mer rastlös blir jag. Det dröjde till efter lunch idag innan mitt officiella schema började med sjukgymnastik. Det blev en lång morgon eftersom jag oftast vaknar med solen, och att fördriva den var inte så lätt. Se tidigare inlägg om bl a läsbrist.

Härligt var det då att få några balansövningar som jag kan göra på egen hand. Och att märka hur bra jag faktiskt funkar nu. Att stå på balansplattorna var inga problem, inte ens den ”svåraste” var för svår. Det är så man vill gråta av glädje. Vidare spelade jag badminton med en ballong och balanserade på pilatesboll (något jag misslyckades med veckan innan operationen). Nu kan jag gå ner och träna när jag vill. Super!