Archive for the ‘vårdarbete’ Tag

Semester

Första semesterdagen går jag ut hårt. Gymträning, dammsugit hela lägenheten och städat badrummet, ringt till sjukhuset, allt före kl 10.30. Nu ringde kontaktsjuksköterskan tillbaka och jag känner mig maktlös inför vårdsystemet.

Psykologen som jag träffade förra veckan tyckte inte att det är rimligt att jag ska gå hela sommaren, hela semestern, och vänta på svaret från magnetröntgen. Hela förra sommaren fick jag ju vänta på beskedet från dna-provet. Den här sommaren ska inte bli likadan. Så hon uppmuntrade mig att ringa och kräva att få ett besked, så fort det är möjligt att ge det.

Samtalet med sjukhuset gjorde förstås att hoppet dalade. Om att få ett snabbt besked alltså. Jag pratade med kontaktsjuksköterskan som sa att hon inte kunde säga något eller lova något. Min läkare jobbar den här veckan och har sedan semester. Som alltid har hon naturligtvis fruktansvärt mycket att göra. Jag sa att det är helt ok för mig att få besked från någon annan läkare på avdelningen. Det viktiga är att jag får ett besked. Sjuksköterskan lovade att lämna ett meddelande till min läkare om att jag gärna ville ha kontakt med henne innan hon går på semester på fredag. Det var vad hon kunde göra.

Det jag tror kommer hända nu är att min läkare inte hör av sig innan veckan är slut, och att jag får besked någonstans i början av september. Det verkar ju inte som om det är något akut i hjärnan i alla fall (vilket förstås är positivt), så då tycker väl sjukvården att jag kan vänta. Det där med att undvika psykiskt lidande är inte förtås inte lika prioriterat som att bota medicinskt. Och det är ju helt rätt. Men det gör också att det känns som om man fastnar i ett stort system där man inte har något att säga till om. Man blir som ett skolbarn igen.

Så nu ska jag istället jobba på att förtränga hela saken, vilket är mitt sätt att hantera det hela. Jag är också väldigt glad att jag KÄNNER mig frisk.

Pedagogiskt bemötande

Som jag tidigare har skrivit på lite olika ställen på den här bloggen, har jag blivit utmärkt behandlad av sjukvården, på det stora hela taget. Det är helt fantastiskt vilken hög kvalitet vården har hållit.

Mitt dagliga arbete berör ofta frågor som handlar om bemötande av kunder/besökare. Vad som är ett bra bemötande har jag ofta anledning att fundera över.

En väldigt bra sak som jag har tänkt på nu i efterhand, var när jag träffade den läkare som jag fick tumörbeskedet av. Jag hade aldrig sett henne förut, eller hon mig, ändå skulle hon ge mig ett så svårt besked som att jag hade en hjärntumör. Det kan inte ha varit lätt för henne, även om sådant ingår i hennes profession. Det som var bra, var att jag inte fick en massa information på en gång, och att jag fick se en bild ganska omgående.

Jag tror att bilder kan göra något väldigt tydligt för oss på ett sätt som ord inte alltid kan. Beskedet ”du har en cysta i hjärnan” blir gärna väldigt overkligt, om man inte också får se en bild på cystan. ”Jahapp, där är den ju. Ja, då är det nog så.” Inte för att jag själv fattade så mycket då heller, men jag kunde ju i alla fall tydligt SE att där var något stort fel. Inte bara få höra dessa obegripbara ord. Undrar om det ingår i läkarutbildningen att man ska förklara för patienterna och visa bilder samtidigt?

På Karolinska fick jag ytterligare en gång titta på bilderna. Min nuvarande läkare/neurolog ritande t.o.m. en teckning till mig (jag har den kvar) för att förklara varför min tumör/cysta var så farlig som den var. Det gjorde hon EFTER operationen, tack och lov. Jag hade ändå inte orkat förstå och ta till mig den informationen från början.

Antagligen vet sjukvårdspersonalen om att patienter bara kan ta till sig information stegvis. Hoppas de flesta förstår det i alla fall. Och i och med att de, i mitt fall, upprepade informationen flera gånger kunde jag i ett senare skede ta till mig sådant som gick mig förbi ibörjan.

Jag hoppas att vi ska uppfattas som lika professionella i min bransch.

Inspirerad av vården

När jag låg på rehabiliteringskliniken pratade jag en del med vårdpersonalen där, som verkligen var jättebra. En del människor har fallenhet för att arbeta med andra människor, så är det bara. Flera sådana personer arbetade vid rehabhemmet. Vid något tillfälle berättade jag hur inspirerad jag kände mig av sjuksköterskornas arbete, ja, det var nästan så att jag funderade på att sadla om själv.

En sköterska berättade då om Ingmar Bergmans son Daniel, som ju också arbetade som regissör för ett antal år sedan. Då han gjorde en dokumentär om ambulanssjukvårdare bestämde han sig för att sluta med filmen och börja arbeta i vården istället. Ett val som jag faktiskt kan förstå, även om det kanske låter konstigt.

Nu ska Daniel Bergman börja filma igen, står det i Sydsvenskan. Men han ska fortsätta arbeta som ambulanssjuksköterska, samt göra klart sin magisteruppsats samtidigt. Det låter ju idealiskt att ha två karriärer, om än lite arbetsamt.

Själv kommer jag nog att bliva vid min läst. Frågan är om jag i längden skulle orka med alla de påfrestningar som ett arbete i vården innebär. Människor som är sjuka och ledsna till exempel. Eller att mäta upp och dela ut medicin utan att det blir fel.