Kanske pilates

Pilates skulle nog kunna vara en aktivitet som passar mig i min rehabiliteringsträning. Träningsformen fokuserar på bålstabilitet, och det tror jag alla mår bra av. När man har varit sjuk blir det gärna så att man tänker att man ska vara i bättre form om/när en sådan sak händer igen. Det var fler som resonerade så på rehabkliniken där jag var i tre veckor i våras, lite lustigt att man tänker samma.

Lågintensiv träning passar mig väldigt bra, eftersom löpning och annat runtspringande alltid har känts mer stressande än avkopplande. Styrketränat har jag gjort i många, många år, och yoga har jag utövat lite de senaste åren. Yoga är nog en för stor utmaning just nu dock.

Jag har bara provat pilates en gång förut, och det gick inte så bra. Det var i våras, några veckor innan jag fick min diagnos och var alltså i ganska uselt skick. Min sjukgymnast skickade iväg mig på ett pilatespass, hon trodde det kunde vara bra för mig. Lite naiv som jag var, trodde jag att jag skulle få tillfälle att prata med instruktören om mina balans- och nackproblem, men det gick inte alls. Klasserna följde tätt på varandra, snabbt skulle det gå, man fick vara glad om man hann rycka till sig en matta.

Pilates är synbart (skenbart) väldigt enkelt. Man gör ganska små rörelser i ett lugnt tempo. Men inte ens det klarade jag av. Något så banalt som att böja sig framåt orsakade hos mig blixtar av smärta i nacken och bakhuvudet, så jag höll på att svimma av. Instruktören kom fram till mig och jag fick säga att jag inte klarade just den övningen. När jag gick hem hade jag ännu ondare i nacken, kände mig helt misslyckad och längtade efter min gamla yogalärare. Men det är väl inte så konstigt att pilates inte hjälper mot hjärntumörer, så jag får ge det en chans till, tror jag.

En av de mest kända pilates- och yogautövarna i världen är väl Madonna.