Det banala uttrycker det allmänmänskliga

När jag gick en universitetskurs i ”Populärmusikens texter” för några år sedan fick jag lära mig att den mest klichébaserade musiken ofta bär på de det allra mänskligaste, de djupa och avgörande känslorna. Det är förstås därför som så många gillar den. Och det hjälpte mig att komma över hur pinsamt det var/är att jag verkligen gillar pojkband. Backstreet boys är mina favoriter, men nu tycker jag också att EMD är helt ok, och jag köpte deras skiva på ICA i julas. Says it all…?

Här är en låt från julskivan som jag gillar, texten är ju faktiskt jättefin! 🙂

Du lever i väntan på en andra chans
På en vind som ska föra dig hem
Du bär på ett tvivel,
en röst som tär på din själ
Hjälp mig leva och klara idag

Ge mig din stillhet, ta mig långt härifrån
Låt mig glömma och starta på nytt
Jag vill vara viktlös och sårbar
och hjälplöst falla i din famn

Du är förd av en ängel
Bortom allt som är svårt
Som ett ljus i allt mörker
All oändlighet av sorg

Du blir räddad i stormen
Av en trygg vänlig famn
Du är förd av en ängel
Och till slut har du kommit hem

Keep on walking

Jag gillar den här låten av Salem al Fakir och som en händelse stämmer texten väldigt väl med hur jag känner mig.

I have a long road ahead of me
It’s cloudy and dark ahead of me
Will I ever get through to the end?
Been down this sling so many times before
And I told myself I would do it no more
Now I’m back on the same road again

I was aiming for the sky,
ended up flat on the ground
But once again the sun is rising,
I better keep on walking
Keep on walking

There’s some twists and turns I’ve gotta clear
But when I’m done the end will soon appear
I can leave my troubles behind

Att ge upp är för mesar! 😉

God Jul!

Jag vill önska alla läsare God Jul med den här videon med Sheryl Crow, Soak Up The Sun. Den passar särskilt bra nu i juletid när det lätt blir lite hysteriskt med julklappar och annat och när det är som mörkast. Även om många just den här julen har mycket snö!

Såhär sjunger Sheryl Crow

It’s not having what you want
It’s wanting what you’ve got

God Jul!

Musikens betydelse – listan

De flesta av oss förknippar nog vissa känslor eller stunder i livet med någon speciell musik. Och när man hör just den låten är det nästan som att förflyttas i tiden till någon annan period i sitt liv.

Jag har några låtar som jag förknippar särskilt med förra våren och min sjukdom – från att jag bara hade diffusa symtom till tiden då jag låg på sjukhus. Varje gång de kommer fram i min iPod hoppar jag vidare till något annat. Hos mig skapar de en obehagskänsla som är svår att sätta fingret på, möjligtvis en känsla av hjälplöshet. Det är jättebra låtar och jag lyssnar gärna på annat av samma artister och hoppas de förlåter mig för min dissning… 🙂

Det jobbiga låtarna är alltså:

Cliffhanger med Britta Persson
Måndagsbarn med Veronica Maggio
Do you love me med Amanda Jenssen

Men så finns det ju annan musik som har motsatt effekt. Som man blir glad och nästan lycklig av! I och för sig är det jättemycket musik som har den effekten på mig, men nu tänker jag särskilt på musik som jag ändå på något vis förknippar med sjukdom. Och då kan man ju bara inte gå förbi soundtracket till Himlen kan vänta som gick förra året. Det var helt otroligt att den serien visades precis då när jag sökte efter något att identifiera mig med. Även om jag tittade med tårarna strömmande, var det för mig en positiv upplevelse att se andra som fick ta itu med de stora existentiella frågorna, som man ju måste när man är svårt sjuk.

Så alltså:

Light and Day med The Polyphonic Spree

Jag vill gärna veta om fler har sådana här musikminnen!

När jag kollade på tv förra helgen (Idol) fick jag höra den här låten, som jag förknippar mycket med mig själv och pojkvännen. Vi brukade spela (gitarr och sjunga)  den tillsammans mycket förut, men det har vi inte gjort så mycket de två senaste åren. Skulle vara kul att ta upp det igen. Visst är den speciell? Eskobar och Heather Nova, Someone new.

Fredagstillägnan

Den här låten tillägnar jag min pojkvän och sambo A som har stått ut med en hel del de senaste åren, men alltid funnits vid min sida vad som än har hänt. Han är värd så mycket mer än en sång, men det här är en ganska rolig version av Stand By Me.

If the sky that we look upon
Should tumble and fall
Or the mountains should crumble to the sea
I won’t cry, I won’t cry
No, I won’t shed a tear
Just as long as you stand, stand by me

Tusen miljoner tack.

Uppdatering: Med tanke på denna debattartikel i Aftobladet är tack till anhöriga ännu mer aktuellt. Vi patienter har inte möjlighet att stötta våra anhöriga så bra när vi är mitt uppe i tankarna på att vi själva ska dö. Har har förstås vården en uppgift.

Så länge skutan kan gå!

Är inte detta en härlig gammal klassiker så säg! 😉

Lyssnat

Den här vintern har jag lyssnat lite ordentligare på den här texten. The Verve – The Drugs Don’t Work. Sjukt bra.

Light & Day

Nu har jag hittat temat till Himlen kan vänta – Light & day med The Polyphonic Spree. Den här musiken verkar ha varit med i både Scrubs och Eternal Sunshine of the Spotless Mind. Konstigt, jag minns inte det, trots att jag sett båda. Här är dock en annan video/version.

Måndagsbarn

I min iPod har jag – som en av många låtar – Måndagsbarn med Veronica Maggio. Jag laddade ned den i våras och har lyssnat på den sedan dess. Nu är Veronica Maggio nominerad till flera Grammisar, och det känns rättvist för hon har gjort ett bra album.

Varje gång jag lyssnar på just Måndagsbarn får jag väldigt blandade känslor. Jag lyssnade mycket på den när jag var som sjukast. Den talade till mig, tyckte jag, eftersom den uttrycker att personen i sången (Veronica) inte är speciellt nöjd med sig själv och sitt beteende.

Så kände jag också. Allt jag visste då var det min sjukgymnast berättat för mig: att jag dels var utbränd, och dels hade överansträngt min nacke kraftigt genom att sitta i olämpliga arbetsställningar framför datorn. Att jag mådde så j-vla dåligt var med andra ord mest mitt eget fel. Jag hade misskött mig själv.

Så på ett vis var det väl en lättnad när jag fick veta att jag hade en hjärntumör som näppeligen var självförvållad (jag frågade t o m läkarna om jag pratat för mycket i mobiltelefon, men nej). Fast lättnad är väl inte riktigt ordet heller, utan snarare chock, förvåning och rädsla. Men det var i alla fall inte mitt fel. Skönt.

På banan igen?

På måndag börjar jag arbeta heltid. Det känns både lite nervöst och som att jag ska kunna klara det, om jag tänker mig noga för. Jag behöver inte nödvändigtvis hålla ett lågt tempo, men verkligen se till att inte stressa iväg helt utan anledning. Den gångna veckan har jag mått ganska bra, till skillnad mot veckan innan. Det är väl därför jag ändå ser framåt med lite tillförsikt just nu.

För att fortsätta på tråden i det förra inlägget, med banal popmusik som hittar en stor publik, så väljer jag att fokusera Britney Spears idag. För några år sedan ansågs hon vara en av världens absolut största artister, i alla fall i sin genre, men nuförtiden verkar hon mest anses som lite tragisk. Man kan undra varför faktiskt, för allt som hon har släppt på skiva har hållit en hög kvalitet inom sitt gebit.

Personen Britney har uppenbarligen genomgått någon form av personlig kris, vilket har fått konsekvenser även för artisten Britney. Och ändå har hon fortsatt att ge ut bra musik. Jag skulle gärna vilja stå upp för Britneys (och alla andras) rätt att krisa, genom att påminna om vad det var som gjorde henne så stor. Jag hoppas att Britney kommer ut stronger så småningom, och även jag och alla andra som har och har haft det jobbigt.

BritneyTv, Britney Spears officiella Youtube-kanal.