Att lära sig leva med sorgen

Att lära sig leva med sorgen – Föräldrars upplevelser av att förlora sitt barn i cancer är en ny uppsats från Högskolan i Borås, Institutionen för vårdvetenskap. Författare är Ingrid Martinsson och Carita Szmida. Läs uppsatsen >>

Sammanfattning

Enligt Barncancerfonden drabbas varje år ca 300 barn av cancer. De vanligaste formerna av cancer hos barn är leukemi, hjärntumör och neuroblastom. Prognosen har förbättrats, men fortfarande avlider ett av fyra barn. För föräldrarna innebär det en stor tragedi att förlora sitt barn. Det kan föra med sig känslor av chock, rädsla, skuld och maktlöshet. Sjuksköterskan har som uppgift att stödja och hjälpa dessa föräldrar. För att kunna bemöta och ta hand om föräldrarna på bästa sätt bör sjuksköterskan ha kunskap i upplevelsen av att förlora ett barn. Syftet med studien är därför att undersöka föräldrars upplevelse av att förlora sitt barn i cancer. Uppsatsen utgår ifrån tre biografier skrivna av föräldrar som har förlorat sina barn.

Resultatet presenteras utifrån teman med tillhörande subteman, som framkom efter att biografierna analyserats. Dessa teman är Sorg, med subtema Hantera sorgen och Saknad. De övriga teman blev Hopp, Skuld, Maktlöshet, Förändrad livsvärld, subteman under Förändrad livsvärld blev Leva i nuet och Relationer.

Resultatet beskriver de upplevelser och känslor som föräldrarna gick igenom under barnens sjukdomstid och efter att de hade avlidit. Det visar också på hur de försökte hantera och leva vidare i sin sorg. Betydelsen av den vårdande relationen diskuterades. Vårdpersonal bör ha förmåga att samtala, lyssna och kunna bemöta föräldrar i deras sorg och på så sätt undvika ett vårdlidande. De bör också ha förståelse för att sorgeprocessen kan se olika ut för olika människor.

Nyckelord: upplevelser, föräldrar, barn, cancer, död

…

Igår meddelade Sydsvenskan att Annette Axmacher, som bloggade om sin sjukdomstid, nu har avlidit av sin hjärntumörsjukdom.

Shore, lie down by mhartford on Flickr / CC by nc sa 2.0

Sorgligt

Igår såg jag Himlen kan vänta igen, jag kan inte titta på det programmet utan att det börjar rinna vått ur ögonen. Det är som att det är lättare att gråta för någon annan än för sig själv. Jag grät inte när jag var sjuk och jag hade själv lite svårt att förstå varför. Men nu när det har gått en ganska lång tid och känslorna från min sjukdom börjar släppa lite, så förstår jag att jag har varit alldeles för rädd för att gråta.

Det där som släpper taget lite sakta är rädsla, som jag inte har varit helt medveten om förut. Och eftersom jag är en ganska utpräglad kontrollmänniska har jag säkert undermedvetet inte vågat släppa fram känslor av sorg, för då kanske allting faller isär alldeles.

Det känns bra, men ändå lite uppslitande att se ett program som Himlen kan vänta. Jag vill att alla ska klara sig, trots hur verkligheten ser ut.

Frågan ”Är livet orättvist?” fick alla medverkande igår. Några svarade tveklöst nej, några tveklöst ja. Varför svaren blev så olika har säkert att göra med att man hanterar sin situation på olika sätt, och kanske uppfattar man också begreppet ”rättvisa” på olika sätt. Själv tycker jag det är meningslöst att beskriva livet i de termerna. Livet är helt enkelt inte rättvist, det finns ingen som sitter och fördelar lidandet jämnt över människorna. Sorger drabbar utan urskiljning.