Läsvärt

Aldrig trodde jag väl att någon i familjen Schulman skulle kunna skriva eller säga något värt att upprepas. Men nu kom mina fördomar på skam. Calle Schulman skriver Tystnaden kring missfall är farlig och det är bara så klockrent.

Dagarna går

Det har varit lite svårt att formulera något vettigt på den här bloggen den senaste tiden. Det har bara velat komma ut gnäll, så då har jag avstått.

Lite bättre känns det nu efter återbesöket på KS i Huddinge i måndags. Jag är återhämtad fysiskt och allting verkar bra! Så skönt att känna igen sin egen kropp igen faktiskt. Inte behöva ha en gummisnodd i jeansknappen pga att byxorna inte går att stänga. Inte må illa och vara stentrött. Nu kan jag vara precis så smal eller tjock som jag själv vill vara! Ett tag i alla fall. Men så kanske man inte får säga. Och jag behöver verkligen komma igång med träningen igen nu när jag orkar, för jag har ont i hela min otränade kropp.

Träffade kuratorn på KS Solna sista gången idag också. Det kändes också ok, som att jag kan gå vidare utan att ha den där livlinan som innebär att jag har ett inbokat besök med någon. Det var en bra kurator. Jag kunde t ex ta upp stora sorgen som jag nästan inte kan prata om utan att börja grina. När man råkar ut för något känns det som om alla sorger blandas i en stor torktumlare och det är nästan så att man inte längre vet vad som är vad.

Ja herregud, jag tänker på alla otjänster man gör sig själv genom livet helt i onödan…

Lite fler litteraturtips ligger nu längst ner på min litteratursida. Dessa handlar då lite logiskt om missfall. En av böckerna framför parollen: ”Tala om dina missfall!”. Att man inte gör det i så stor utsträckning har jag fått erfarenhet av nu. Dessutom forskas det i stort sett ingenting om hur och varför missfall uppkommer och hur de skulle kunna förhindras. Det är väl nåt som kvinnor bara ska genomlida. Som typ mens eller något, lika ointressant och oangenämt. När jag läste etnologi i min ungdom fick vi läsa en akademisk avhandling som hette ”Skammens röda blomma”. Den var en historisk utblick på synen på mens. Titeln säger väl allt.

Alltså, MINST var fjärde kvinna som har varit gravid har också haft missfall. Minst. Det är ganska många. En läkare jag träffade sa att ca 50% av alla påbörjade graviditeter slutar i missfall. Och då räknar man även dem som sker så tidigt att de misstas för vanlig mens. Men det här pratar man ju inte om eller så pratas det på ett lite konstigt sätt. T ex på MVC, där är inställningen att missfall är något Naturligt, för Naturen vill inte att missbildade barn ska födas. Det är mycket Naturen får stå till svars för.

Nej, nu vill jag bara ha tillbaka mitt vanliga liv. Och kunna engagera mig i exempelvis jobbet och en meningsfull fritid.

Några bra saker idag

• Jag har orkat tvätta håret för första gången sedan i fredags (yes, I know!)
• Stor-kattens öga, som verkat lite inflammerat de senaste dagarna, verkar nu bättre
• Vi ska få vår nya bil om en vecka! Då kan vi obehindrat köra katterna till veterinären, om det skulle behövas
• Jag har inte ont någonstans
• Denna vecka ska jag träffa kuratorn på KS som jag träffade i fredags, igen
• Jag har varken grav-trötthet eller hjärntrötthet, utan börjar känna igen mitt ”normala” jag. Det känns faktiskt ganska skönt
• Jag är sjukskriven två veckor, om jag vill. Bra att få möjlighet till återhämtning. Men om jag känner mig själv rätt kommer jag snart att vilja återgå till jobbet. Jag gillar ju mitt jobb och det får mig att tänka på annat…

Det här är mina katter. Den lilla, till vänster, heter Greta och är två år. Den stora, till höger heter Nora och är 3 år.

En jävla jävla vecka

Veckan som gick, och som fortfarande pågår, har inneburit fler orsaker till oro och tårar än på… väldigt länge.

Måndagen började med att jag fick veta att en kollega på en annan arbetsplats, som jag arbetat lite tillsammans med, hade avlidit för några dagar sedan. Alltid så svårt att förstå att någon plötsligt är borta. Jag är nog känsligare för sådana besked nu än jag var förr.

Samma dag bestämdes att jag skulle avsluta mina besök hos den psykolog som jag träffat sedan början av sommaren. Jag antar att hon tyckte att jag var ”färdigbehandlad”. Själv tyckte jag inte riktigt att jag fick hjälp med att hantera mina katastroftankar. De blev lite avfärdade med ett ”Det går nog bra alltihop, ska du se.”

Samma dag upptäckte jag en liten blödning, som sedan skulle kvarstå hela veckan, visade det sig.

I mitten av veckan hade jag dundrande huvudvärk i flera dagar och mitt psyke gick upp i ”tumör alert” på fem röda.

På torsdagen började jag känna ett påtagligt behov av att söka hjälp med anledning av min blödning. Hos min mödravård ville de inte ta emot mig, så på fredagen blev det att ta sig till gynakuten på sjukhuset (KS). Redan på torsdag kväll ställde jag in mig på att detta antagligen inte skulle gå bra.

Fel av mig att återfalla i katastroftankar, förstås. Men vad göra när de värsta scenarierna faktiskt slår in? Fredagens sjukhusbesök bekräftade mina farhågor och med råge. När gynekologen berättade att det inte fanns något liv därinne blev jag inte förvånad. Men att tillväxten av fostret/embryot avstannat så tidigt att det knappt fanns något att se, det var ett skakande besked för mig. Allt annat fanns ju där: moderkaka, alla tänkbara graviditetssymtom och rätt storlek på livmodern.  Jag var/skulle ha varit i vecka 13. Jag fick tid för kemisk abort, för att få ut allting.

Resten av dagen vara bara gråt och förtvivlan. Som tur var arbetade A hemifrån, så han fanns på plats när jag kom hem. Starka känslor av besvikelse, misslyckande, mindervärdighet och sorg var det enda som fanns.

Tur i oturen var att missfallet satte igång av sig själv ordentligt på fredag kväll. Lördag förmiddag vad jag nära att svimma och kräkas av smärtan och blodtrycksfallet. Då ringde jag Vårdguiden som rådde mig att söka akut, trots den bokade tiden på KS. Så då bar det av till Huddinge i taxi, som är den akut man får använda sig av på helgen eftersom KS Solna är stängt.

Men innan dess fastnade jag vid en dödsruna under frukostens tidningsläsning. Det var min psykolog när jag låg inlagd på Erstagårdskliniken i maj förra året som hade dött. Också det helt ofattbart. Han var mitt stöd när jag hade det kämpigt med ångesten efter tumören, och när jag inte visste om jag hade tumörsjukdomen ärftligt eller inte. Vi pratade mycket om döden, hur man inte kan veta när man ska dö. Att den som är frisk kan råka ut för en olycka imorgon, och den som är sjuk kan få många goda år ändå.

Min psykolog dog i en kajakolycka under en paddling från Svinesund till Haparanda. Även om jag inte har träffat honom på ett år känns det så overkligt att han är borta. Han var så himla bra.

När jag förstod att min kropp verkar vilja ta hand om missfallet på egen hand blev jag bara lugn. Idag har jag varit på sjukhuset och fokus har varit att ”allt ska ut”. Jag fick medicin för att driva på det hela och jättestarka värktabletter. Så nu har jag inte ont.

När jag tänker på allt som har hänt är jag sorgsen, men jag tänker också att vi som fortfarande lever måste fortsätta att leva. Att ha livet är något som de som har dött i min omgivning skulle ha gett allt för. Det finns inget mer värdefullt än det. För de allra flesta är det svårt att känna tacksamhet i vardagen, men när man får döden nära  inpå så är det inte svårt. Om jag fortfarande lever så finns allt hopp kvar.