Existentiella funderingar
Jag funderade en del igår på vad det innebär att ha en sjukdom och hur man egentligen ska tänka kring det, utan att bli ett deppigt vrak till människa. Det jag kom fram till är att vi alla, sjuka såväl som friska, delar de i grunden gemensamma mänskliga villkoren. Ett av de villkoren är att ingen av oss vet hur lång tid som är utmätt för just oss, om man kan uttrycka det så. Det finns ingen garanti för att den som är frisk idag får leva till 85 års ålder. Och den som är sjuk kan kanske leva ett antal år med stor livskvalitet, om den personen får bra vård.
Om man nu ska kalla mitt insjuknande för ett slags livskris (det tror jag man kan?), så är min tidigare erfarenhet av kriser sådan, att trots att de är väldigt jobbiga, så medför de också ett slags förhöjd livskänsla. Man känner verkligen att man lever, på gott och ont. Men just nu väljer jag att se det goda. Jag orkar inte gå omkring och oroa mig för att ha en ärftlig sjukdom i en månad till, därför har jag valt att se på problemet så som jag beskriver det här. För jag tror verkligen att man kan välja hur man vill se på livet, även om det kan ta tid att komma fram till just den ståndpunkt som fungerar för en själv.
Det låter kanske konstigt, men en orsak till att jag börjar tänka framåt i tiden är nog att jag mår bättre och bättre. Jag är inte längre så orolig för den akuta situationen, mitt operationsärr, och jag börjar få lite krafter tillbaka. Då lämnas förstås utrymme för oro inför framtiden.
Knoppen i hjärnan 
Många kloka tankar du har. Jag har börjat tänka jättemycket på liv och död sen vi fick Bea. Är så rädd att hon ska dö, och man vet ju inte när, det kan ske när hon är 3 år, eller 15 eller 37 eller 92. Man blir rätt galen av oro till slut och måste lära sig att släppa det där men det är svårt.
Jag kan tänka mig att det blir sådär oroligt när man blir förälder, att det är en av de jobbigare bitarna med det.