Kollektivtrafikträning
Dagens uppgift, att åka t-bana: avklarad! Eftersom jag ska på besök till rehablilteringskliniken på fredag, behöver jag träna på att åka kollektivt. Det känns onödigt att betala en taxichaffis (som kör som en biltjuv) 140 spänn för att ta mig dit.
Jag kanske ska förklara mig lite. Allt som jag tyckte var svårt före operationen behöver jag nu träna på att göra, för att slippa känna obehag och ångest i fortsättningen. Eftersom jag hade så dålig balans och fick ganska svåra smärtor av tryckförändringar i huvudet (t ex när jag ställde mig upp) när jag var sjuk, har jag ångestförknippade minnen av t-baneresor veckorna före operationen. Nu behöver jag förstå att jag inte kommer att ramla eller få ont när jag kliver av t-banevagnen.
Det finns flera liknande saker som jag tränar på, just för att bli av med obehagskänslorna. (Bl a att äta vissa saker.) Det är märkligt att det kan sätta sig så på psyket. Jag visste ju inte ens hur svårt sjuk jag var. Men på något sätt kanske jag visste ändå, annars hade jag nog inte sagt till min sambo den sista veckan att han skulle få ärva allt ifall att… Och det påminner mig om att det juridiska fortfarande återstår att fixa.
Knoppen i hjärnan 
Åh gud det här känner jag igen delvis! När jag hade en period med jobbig yrsel (flera månader, eller år kanske det var förresten…) så drog jag mig verkligen för att åka tunnelbana. Det är så jobbigt att må dåligt och ha ångest ute bland folk. Hurra för att du klarade av det!
Ja, när man är yr i huvudet blir man ganska hjälplös!
Ja man blir så himla rädd för att trilla omkull eller må illa och spy bland folk. Hu!
Heja! Kollektivtrafikträning borde alla syssla med lite då och då.